Sara Borg

En bild från 2007.
Ganska stor skillnad va? Den är tagen när jag precis börjar 6an, 3 år sen nu. Och de 3 åren har gått så jävla fort. Läskigt fort. På den tiden lalla jag runt och trodde det var så mitt liv skulle se ut föralltid. Men 3 år har verkligen förändrat, både mig och allt annat. Och det skrämmer mig att tänka att om 3 år, då går jag sista året på gymnasiet. Gymnasiet som alltid verkade 100 år bort. Men nu är det bara ett år kvar. Nu är det skolan man måste satsa på för att få en bra framtid, men kan man ändå vara säker på det? Jag är så jävla rädd för vad som kommer hända. Rädd för att slitas ifrån det trygga liv jag lever nu, mina vänner, familj, skolan osv. Jag har ingen jävla aning om vad jag vill i framtiden. Och det skrämmer mig att det går så fort så jag måste veta snart. Det känns som det var igår man sprang runt på dagis och ville bli prinsessa och livet var så enkelt. Men det var 10 år sen, och om 10 år igen vet jag antagligen vad jag kommer bli. Eller så går allt åt helvette.
Nej, framtiden skrämmer mig verkligen...

Livet är så bra just nu. Jag bara känner licksom hur kul det är att vakna på morgonen. Hur jävla bra jag mår. Hur jag njuter varje sekund med mina vänner. Hur bra allting går i skolan. För jag kan när jag vill. Och jag bara älskar allting. Har snackat och löst massa saker med en person. Och allt är bara så jävla bra! Mitt liv är låångt ifrån perfekt, men jag fokuserar bara på allt bra. Och ja, då är det jävligt bra!


Bjud på dig själv! Livet blir så mycket roligare än att bara vara en stel pinne :D

Jag har gjort misstag, men jag har lärt mig nu. Vet att det kommer en dag du också gjort det. Allt är som en film man redan har sätt. Man vet vad som kommer hända.  

Oavsett hur bra allting är, om jag får allt jag vill ha. Så spelar det ingen roll. För jag kommer aldrig kunna se mig själv lycklig om inte du är det.

Jag har alltid varit den som nästan gett upp för lätt. När jag kämpat för något eller någon, och märkt att det inte gett något har jag alltid gett upp. Slutat kämpa. Nej, det vinner man inte mycket på. Tyvär. Ångrar faktikst många gånger då jag slutat kämpa.. Men på något sätt har det varit det lättaste, kämpar man länge och det aldrig ger något. Det tar så grymt mycket krafter. Och det får än i slutet att må så jävla dåligt. Att bara glömma, och gå vidare. Det har alltid varit det lättaste för mig. Men nu, nu tänkte jag att ska fan ge det en chans. För jag kämpade för något jag ville ha. Jag fick aldrig något för det. Men jag gav aldrig upp. Jag har aldrig i hela mitt liv kämpat såhär länge för något. Men fick jag något för det? Nej. När jag för en jävla gångs skull bestämmer mig för att ge det en chans.. Och när jag väl kämpat så länge, varför ge upp nu? Då har jag bara gjort det i onödan. Nej, jag måste göra det jag borde gjort för länge sen; gå vidare. Måste verkligen försöka den här gången..

När misstaget inte längre var ditt. Utan mitt. När jag inte längre kunde lägga skulden på dig. För jag visste innerst inne att den var min. Jag kunde gjort allting så enkelt. Men jag blundade för allt. Det var den stunden jag öppnade ögonen igen. Det var då jag insåg att ingenting skulle förändras. Och misstaget var inte längre ditt. Utan mitt. Mitt misstag att låta dig gå. Och jag skämms för jag lät dig göra det så jävla lätt också. Om jag i alla fall kunde ha sagt att jag försökte. För minst det var du värd. Du var värd så jävla mycket mer!