Misstag.
När misstaget inte längre var ditt. Utan mitt. När jag inte längre kunde lägga skulden på dig. För jag visste innerst inne att den var min. Jag kunde gjort allting så enkelt. Men jag blundade för allt. Det var den stunden jag öppnade ögonen igen. Det var då jag insåg att ingenting skulle förändras. Och misstaget var inte längre ditt. Utan mitt. Mitt misstag att låta dig gå. Och jag skämms för jag lät dig göra det så jävla lätt också. Om jag i alla fall kunde ha sagt att jag försökte. För minst det var du värd. Du var värd så jävla mycket mer!
Kommentarer
Trackback
